Ljusblondie

Den 7 september 2009 22.12 skrev Ljusblondie:

Hej!
Jag var hos dej i somras med en ordentlig inflammation i tandköttet.
Jag begär inte att du ska komma i håg mig, förstår att du har många patienter under en sommar.
Men som en liten ledtråd grät jag oavbrutet pga av min tandläkarskräck
och tyckte efter besöket att du var fantastisk mot mig.
I alla fall skickade din tandsköterska en remiss till den lilla, lilla staden
för att jag skulle få hjälp att komma över skräcken eftersom jag har behov av mer hjälp och lagningar.
Du pratade om att kunna träffa en psykolog för utredning och även om eventuell narkos.
Du sa också att jag inte skulle låta bli att gå bara för att värken skulle försvinna efter den penicillinkur du ordinerade mig.
Så långt allt väl. Jag vill verkligen genomföra det här.
Men för ett par veckor sen ringde Folktandvården här  i den lilla, lilla staden upp mig och sa de inte kunde ta emot fler tandläkarrädda.
Det var fullt.
Jag var välkommen om några år.
Att jag nu skriver till dig som arbetar femtio mil bort kan ju ses som märkligt, men jag vet inte var annars jag ska vända mig.
Jag var beredd att genomföra det här, med viss hjälp,  men är nu tillbaka på ruta ett.
Vad ska jag göra?
Kan du ge någotsomhelst råd?
För jag lovar att jag inte kommer att vakna i morgon och känna att rädslan har försvunnit.
 

Mvh Ljusblondie

Den 8/9 svarade "världens bästa tandläkare"

Hej Ljusblondie! Visst minns jag dej! Jag var tillsammans med min kvinna, som är tandläkare i Jämtland, semestervikarie under juli. Men jag har dessförinnan varit sjukhustandläkare i över 40 år. Den största patientgruppen är tandvårdsrädda  -  så jag har lärt mig känna igen rädslan. Det viktigaste är att du är klar över att det inte är ditt "fel". Det är inte heller något fel på ditt "psyke". En gång i tiden medverkade jag aktivt för att gruppen tandvårdsrädda skulle kunna få hjälp på sjukförsäkringens villkor. Men då blev villkoret att särskilda psykologer skulle bedöma om man skulle få den hjälpen. Det är lite synd att det blev så. Som erfaren sjukhustandläkare blir man mästare just på den bedömningen, och vissa blir näst intill upprörda över att behöva gå till en psykolog. "Det är ju inget fel på mig!" Och det är oftast sant. Men det är en konstruktion. Och det kan det vara värt att acceptera, eftersom det ger ekonomiska möjligheter att klara av tillvänjningen. Sedan brukar ju de tandläkare som jobbar med problematiken förstå att tillvänjning måste ske på de villkor och i den takt som patienten klarar.Man garanterar fullständig bedövning och avbrott så ofta som du behöver. Och är man spruträdd, så börjar man med det.

För mig känns det lite ovant att säga att "det är fullt". Jag har aldrig nekat att ta emot en tandvårdsrädd.Jag fick uppläst ett brev från den lilla, lilla staden i telefon, där jag uppfattade att du avböjt? Eller var det att du avböjt att åka till den stora staden fyra mil västerut?

Hur som helst så är det jag som kommer att jobba i där du var i somras 1/10 - 31/3, så då skall jag se vad som står i brevet. Om du erbjuds hjälp, så är det på sjukförsäkringens villkor, där frikortsgränsen ligger under 1000:-  Jag skall kolla det i oktober. Det är självklart att du skall ha hjälp!

Hälsningar

"världens bästa tandläkare"


PS. namnen och platserna är fingerade i texten...