Ljusblondie

I flera år har jag klagat, gnällt och skällt
på exet för att han ska engagera sig i sina barn.
I dag tog han med dem på semester
och lämnar tillbaka dem om en vecka!

Hur känns det då?
Jo, för fan, jag har gråtit ett par timmar nu bara,
men det blir nog bra.

Tänk om det händer nåt?

Kan jag inte bara vara glad för killarnas skull?!
Jodå, måste bara jobba lite på det.
Har fått för lite övning de senaste nio åren..