Ljusblondie

Telefon har varit tyst i två dagar.


Var på utvecklingssamtal med storebrors klasslärare i går.
Flera gånger tog vi orden ur munnen på varandra.
Alltsså är hon bra.
För vi tänker uppenbarligen rätt lika.
Sen ser inte skolan att storebror behöver mer hjälp än vad han får.
Att han är en slowstarter som behöver tydliga instruktioner.
Men jag fick gehör för mina tankar.

Och han ska träffa en kurator.
Alla människor skulle behöva en kurator nångång  i livet.
Min sons "nån gång i livet" är nu".

Och det känns skönt att det finns hjälp att få.
Och det känns bra att jag och barnens pappa är överens om detta.

Och jag känner mig hoppfull.
Det finns ingen quickfix,
men det finns hjälp, stöd och kärlek!