Ljusblondie

Ägnar all min planeringstid åt elevärenden numer.
Är det inte samtal med elever eller föräldrar så är det APU-besök.
ArbetsPlatsförlagdUtbildning.
Jättekul!
Kul att se eleverna ute  i verkligheten,
hur de växer och till och med hållningen blir annorlunda
när de stolt berättar om sina dagar "på jobbet".

Min tandläkare är långtidssjukskriven.
Hepp!
Vem sa att det här tåget går på räls.
Lite väl mycket Murphys lag här kanske...
Ja, jag förstår att hon inte är sjukskriven av vilje,
förmodligen har hon jobbigare än mig,
men ändå.

Mycket handboll nu.
Storebrors klass vann klasshandbollen
och han återupptäckte hur roligt det var handboll
och ska göra comeback i kväll.
Jättekul!
(bara det att det krockar med mina träningspass
men det får gå, huvudsaken är att båda gör nåt de tycker är kul!)

Lillebrors klass kom för övrigt tvåa  i sin åldersgrupp,
och det är ingen dålig prestation,
de har tidigare sällan eller aldrig vunnit några matcher över huvudtaget.
I nån sport...

1½ dag kvar till sportlov!
På måndag åker syrran, grabbarna och jag på kryssning.
Tjohoo!

Har varit på en fantastisk föreläsning igen.
Varje gång jag är på en bra föreläsning blir jag lycklig.
Jag blir lycklig av att lyssna på kloka människor med eget bagage.
Just  i kväll råkade det handla autism och asbergers syndrom.

Första timmen satt jag och hummade och diagnosisterade
både mig själv och mina barn.
Stämde in på oss alla tre.
Men efter att lyssnat vidare berättade föreläsaren att vi alla har dragen.
Och att de framträder mer  i stressade och pressade situationer,
så okej,
vi har alla dragen, bara mer eller mindre.

Tidigare i dag var det uppföljningssamtal med storebror.
Läget är såå mycket bättre än i höstas.
Sen har han jobbigt med stavningen,
men det är inget unikt.
Jag ska stötta honom.
Hans fantastiska klassföreståndare
(en mycket skarp kniv, för övrigt...)
 ska hjälpa honom.
Nu gäller det bara att han verkligen vill ha hjälpen.
Han är på rätt väg och det känns så skönt!

Det bästa jag tar med mig från kvällen är
att påminna barnen om att de bra som de är.
Inte bara bra,
mina barn är fantastiska!

I dag har jag tre bra nyheter utan inbördes ordning:

1. Köpt en iPhone. Visserligen en begagnad, men till ett bra pris.
Måste inte ha en lånad som är fullproppad med Johan Palm längre.

2. Bokat en sportlovskryssning till mig, grabbarna och systeryster.
Ska bli jättekul att få lite kvalitetstid med systra mi!

3. Bokat in en hel massa praktikplatsbesök hos mina elever som är utspridda
på diverse krogar/hotell, caféer och restauranger i halva Värmland.
Ingen tripp till England i år, men det ska bli kul att se dem in action.
De brukar växa så mycket under de här veckorna.

Barnen vill hitta på något på sportlovet.
Och ja, det är nog på tiden att vi hittar på något.
Men vad?
Som inte är för dyrt,
för långt bort, för farligt
och som båda vill?

Förslag, någon?

...mig som får penicillin mot tandinfektion.
Trodde ju att jag gick till tandläkaren för att INTE ha ont.

...mig som inte ens får träffa älskling på alla-hjärtans-dag!

...elever och ungdomar som har det så jobbigt med sig själva.
Verkar bara bli mer och mer av den saken.

...älskling som inte får träffa mig på alla-hjärtans-dag!

...mig. Jag är VÄLDIGT trött på snö och kyla!

Fick ett samtal från judoklubben.
De tyckte jag skulle komma tillbaka.
Hmm, efter sommaren kanske.
Först vill jag vara  i bättre form
och det jobbar jag ju faktiskt på.

Det är den bästa träningsformen jag nånsin hållit på med,
så ett litet sug finns det ju faktiskt...

Undrar om dagens snöoväder får lov att räknas som första staruren?
Det har ju faktiskt varit lite blidväder ett tag...

I så fall är det bara sex snöingar kvar innan våren är här!

Starur, gotländskt folkligt tidsbegrepp. Man räknar utifrån principen att staren först ska anlända, vilket brukar vara i januari-februari. Efter det ska det komma sju lågtrycksperioder med högtrycksperioder emellan. Sen anses det vara vår. Lågtrycksperioderna skall medföra såväl ymnigt snöfall som enstaka flingor i luften.
(wikipedia)


(nätet är ju fantastiskt, ALL information finns att hitta =)

Var hos psykologen i går.
Tämligen friskförklarad.
I alla fall kändes det så när hon berättade om
saker jag sagt till henne för ungefär ett halvt år sen.
En del är så skämmigt att jag inte ens kan blotta det här.
Jag inser att jag kommit långt.
Jag går regelbundet hos tandläkaren.
Öppnar munnen varje gång jag är där,
och även om jag känner mig liten och obekväm
känner jag att det är lättast att göra som jag blir tillsagd.
Tycka om att gå dit kommer jag alllldrig att göra,
men det är jag ju å andra sidan inte ensom heller.
På något sjukt sätt har jag börjat gotta mig  i höra otäcka historier om
andras tandläkarerfarenheter.
Men,
jag vill inte se utdragna tänder på mina vänners bloggar!

Annars har jag haft en som vanligt nice onsdagsmiddag med mina vänner.
Diskussionsämnena tar lixom aldrig slut.
Men det är klart,
tillsammans har vi nio barn.
Alla går  i skolan...
Alla vill ha mat...

Vi vill ha/göra nyttig och varierad kost,
på minsta tänkbara tid.
Vi vill ha barn med många vänner
(eller i alla fall vänner!)
 och åtminstone godkänt i betyg i sina ämnen.

Brist på ord?
Aldrig  i livet!

Men jag lovar,
vi pratar om mer än mat och barn.

Se där!
Chefredaktören för vår lilla lokalblaska
anser att de som lärarkåren består av inte
hör till de vassaste knivarna i lådan.

"Läraryrket är numera inte prioterat.
Inte bland beslutsfattare eller studenter,
inte ens hos lärarna själva.
De som blir lärare nu för tiden hade egentligen velat bli något annat,
men betygen räckte inte för att komma in.
På ren svenska: Det är inte de skarpaste knivarna i lådan som i dag hamnar i katedern."

Känns toppen för yrkesstoltheten!

"En gång hade läraryrket status och levererade förmodligen också kvalitet.
Numera är läraryrket nästan ett skällsord och lönen därefter."

Att jag har tre års universitetsstudier och runt tjugo års
yrkeserfarenhet är alltså inte mycket att komma med?

Att ena stunden driva en restaurang, andra stunden ha teorilektion,
genomföra prov, rätta prov, motivera och peppa elever,
tredje prata med en förälder vars barn mår psykiskt dåligt,
fjärde stunden skriva programplan till kommande gymnasiereform
och femte stunden vara kvar på jobbet till tio på kvällen för att kunna bedöma
enskilda elevers insatser är alltså något att skämmas för?
Jag ville ju egentligen bli något annat, betygen räckte bara inte till...

Jo, jag tackar, jag!!!