Ljusblondie

Var hos psykologen i går.
Tämligen friskförklarad.
I alla fall kändes det så när hon berättade om
saker jag sagt till henne för ungefär ett halvt år sen.
En del är så skämmigt att jag inte ens kan blotta det här.
Jag inser att jag kommit långt.
Jag går regelbundet hos tandläkaren.
Öppnar munnen varje gång jag är där,
och även om jag känner mig liten och obekväm
känner jag att det är lättast att göra som jag blir tillsagd.
Tycka om att gå dit kommer jag alllldrig att göra,
men det är jag ju å andra sidan inte ensom heller.
På något sjukt sätt har jag börjat gotta mig  i höra otäcka historier om
andras tandläkarerfarenheter.
Men,
jag vill inte se utdragna tänder på mina vänners bloggar!

Annars har jag haft en som vanligt nice onsdagsmiddag med mina vänner.
Diskussionsämnena tar lixom aldrig slut.
Men det är klart,
tillsammans har vi nio barn.
Alla går  i skolan...
Alla vill ha mat...

Vi vill ha/göra nyttig och varierad kost,
på minsta tänkbara tid.
Vi vill ha barn med många vänner
(eller i alla fall vänner!)
 och åtminstone godkänt i betyg i sina ämnen.

Brist på ord?
Aldrig  i livet!

Men jag lovar,
vi pratar om mer än mat och barn.